Samson här!

 Vem har sagt att ni måste ha tråkigt när det regnar?

T.ex kan man ju musa så här.

Eller så kan du läsa min novell, som matte har hjälpt mig skriva. Då blir du glad igen. 

VÄRDEFULL (KATT-)MAN DRÖMMER

En novell till minne av min käre bror

Jag, Samson, på bilden

Först lite fakta om mig:

Ras:                            katt

Framträdande drag:      söt

Ålder:                         12

Vikt:                           ordinär

Temperament:             milt, klöser ej tvåbenta

Arbete:                        undvikes men tvättar ibland (d.v.s  jag lägger mig i                           tvättkorgen)

Hobbies:                     sova, leka, titta på TV (helst djurprogram)

Favoritmat:                 kulor, lite ost, fil och yoghurt(de två sistnämnda ka(t)tegorierna i pyttesmå mängder,   fungerar som sällskapstugg) 

För snart tolv år sedan föddes jag (ett ögonblick jag själv inte minns förstås). De flesta tvåbenta säger att jag är en bondkatt, va??? det är jag inte det, så förolämpande det känns, det är ovärdigt min art. Jag är en europé, så det så, ha! Jag har väl heller aldrig vad jag vet ens varit i närheten av en bondgård, hm. Relativt snart fick jag en bror (fast inte en riktig blodsbroder). Vi växte upp tillsammans tills vi var i småkattsåldern, så där fyra år, då vi flyttade till en matte som riktigt längtade efter min fina ras (det förstår jag mycket väl). Så man känner sig utvald med andra ord, ja då, med tanke på det blir jag stolt. Hon har inte fått ångra sitt val en sekund, det kan jag intyga. Hon bor också så fint med balkonger och mycket grönt utanför, så där såg jag och kände att jag skulle komma att trivas, det var jag övertygad om och visst gjorde och gör jag det, utan tvekan. Det blev och är så bra, jag kan inte klaga.

När jag hade anlänt skrämde jag slag på matte ibland genom att jag som var så lång och smal som ung kunde krypa in i alla möjliga öppningar och gjorde det också. Ett ställe under köksskåpen fick matte spika igen, efter att jag försökt inspektera det. Det var inte fullt synligt när en tvåbent tittar ner men jag såg det jag, liten på jorden men stor i orden och gärningarna. Hon blev nog rädd då också för jag hann komma in en bit i ett förmodat tomt utrymme därinnanför. Vidare kunde inte matte ha pennor och suddgummin synliga, de drog jag iväg med och la i hallen, en sak här, en sak där… En papperskorg med mest tygrester välte jag omkull också, så nu för tiden är det lock på papperskorgarna och pennor och suddgummin ligger i pennskrin. Där ser man… Ja, ni hör vilka barndomssynder jag står för. Nu gör jag inte riktigt så, även om jag har mina hyss för mig emellanåt. Nyfiken är jag också av stora mått.  

Min bror och jag växte ihop så småningom. Vad då växte ihop tänker ni? Jo, vi lekte tillsammans, hade i stort sett samma idéer, åt tillsammans och framförallt sov vi tätt tillsammans. Det kändes varmt och tryggt att vara nära varandra. Ni ska också veta att det är en katts favoritsyssla att sova, om ni nu inte redan visste det. Sova räv är vanligt hos oss, vi är också hm, listiga som just en räv. Höga höjder nyttjade vi också, såsom bokhyllor och garderober, det betydde även spänning det och vilken utsikt! Avskildhet kunde det innebära också när vi ville det.

Som äldre kunde vi visserligen sova på olika ställen men gärna i alla fall i närheten av varandra, för att bl.a. liksom ha koll på varandra. Jag drömmer ofta mardrömmar men jag vet inte varför. Då vaknar jag till och är helt förvirrad, behöver tröst. Det händer, när det händer, när jag sover på dagen. Toppen var också att jag och min bror kunde sova i en varsin stol på balkongen, när det var varmt, ibland också i samma stol. Den som trängdes mest var min bror men nåja, det var ju hans stol så då fick jag finna mig i det. Han var ju kung. Det är fortfarande skönt att sova i min stol, när det inte är för varmt. Jag kan gå ut genom en egen dörr, en kattlucka och känna hur vädret är när dörren är stängd. Är det kallt går jag in igen och tvärtom om, om det är för varmt.

Min bror och jag hade också telepatisk kontakt. Det visade sig framförallt när vi blev hungriga fram på kvällskvisten. Det kunde se ut som om vi sov så sött men plötsligt så tittade vi upp samtidigt och på varandra fast vi låg en bit ifrån varandra och så sprang vi direkt jämsides ut till köket och matskålen, innan matte och husse ens visste ordet av. Vi hjälpte varandra också, framförallt efter veterinärbesök, då hjälptes vi åt med att ta av plåstret på benet, det som satt kvar efter provtagning. Hi hi, så kul vi hade när vi pysslade med det! Vi katter har ett eget språk sinsemellan, som inte de tvåbenta förstår. Om ni bara visste vilka planer vi har smitt. Det är nog bra att ni inte vet det förresten. Vi katter kan väl få ha lite hemligheter så där? Vi är ju ett magiskt om än lite mystiskt väsen som tillför hemmet mycket harmoni och glädje. Sist men inte minst i sammanhanget vill jag säga att vi är intelligenta också. Ingen mer förklaring behövs där. Det är bara så.

Vi gav matte presenter ganska regelbundet. Det kunde (och kan) röra sig om att jag drog och drar fortfarande någon gång ner en trubbig sax från mattes sybord. Klappa tassarna vet jag! för det är inte klokt hur duktig jag är då. Min bror la oftast en leksaksfisk bredvid hennes säng. Han tyckte också om att gömma sig under ett draperi, ytterligare att dricka vatten under kranen, framförallt under badkarskranen men även under diskbänkskranen någon gång. Varför det skulle vara så kul vet jag inte. Det var ett tag roligare att krypa under badkaret tyckte jag men nu som äldre gör jag inte det. Jag är nog klokare. Vatten drack och dricker jag alltid ur en skål, det är ordning på mig, eller... Om matte handarbetar, speciellt om hon stickar, då är jag beredd på att ta tag i den sticka som hi hi sticker mig, nåja kommer nära mig och frestar mig fast helst knuffar jag bara undan det.

Mycket har jag här skrivit om hur det var och det beror främst på att jag inte har någon bror längre men tycker det är roligt att berätta om honom också. Han var fin tycker jag, även om han kunde ge lite nyp ibland, det var kärleksnyp. Annars sprang vi snabbt , ja rusade och busade så bra vi två. Så är det. Han blev sjuk med tiden och fick tyvärr tillsist betala med livet. Vi, inom kattkåren, visar inte i första hand när vi mår dåligt. Vi är ena riktiga kämpar, inte lika känsliga eller gnälliga som tvåbenta är. Vi känner av dagsformen hos matte och husse och vid sjukdom och sorg och är bra på att finnas till för dem då de behöver, det är vårt sätt att trösta dem, ge dem villkorslös kärlek. Det är värt att veta. Ni har mycket att lära av djuren, vi är mera naturliga.

 Det är roligt när matte och husse letar efter oss, framförallt när de tror att de vet var vi är men vi är ena självständiga varelser, gör inte det ni tror och önskar, vi bestämmer själva, ändrar ställen vi befinner oss på och visst sjutton gömmer vi oss på något ställe, med andra ord går undan, ha ha, ni kan inte se mig! Det är ju inte alltid det är konstigt, eftersom vi alltid har så många idéer. Det vet den tvåbenta som har kattempati.

 Jag sörjde brorsan mycket i början och var väldigt ensam (katt). Jag visade i samband med händelseläget påtaglig stress och kräktes när alla slags förändringar uppenbarade sig eller att matte och husse bara var ute en stund. Just förändringar tycker vi normalt inte om men känslan förstärks såklart när jag som här råkat ut för brorsans bortgång. Ja, jag sörjer fortfarande men är lugnare fast saknar fortfarande att jag inte har honom att busa med, jag saknar också att inte ha honom i min närhet. Jag hoppas få en vän eller varför inte en väninna så småningom, som är snäll och som jag trivs med, annars ska denne få se, eller höra närmare bestämt hur jag faktiskt kan morra och morska upp mig. Nu tog jag i men jag gör det mest av osäkerhet. Jag är och har heller aldrig varit en sådan där tuffing med klorna i högsta hugg. Jag har faktiskt aldrig rivits. Så snäll är jag, visst är det en bra egenskap så säg?

Numera, som ensamstående, kräver jag att matte och husse ska se till att aktivera mig. Jag ropar på dem om de inte kommer på en gång! Det kan låta som om jag vrålar t.o.m. och visst gör jag det, fast på mitt sätt. Nu, när jag är kung vill jag vara bebis då och då också hos matte respektive husse, hos matte på kvällarna mest. Mmmm, det är så mysigt, förlåt musigt menar jag. Tänk att få krypa in i i hennes tröja sen! Varmt och gott. Ibland kan jag helt apropå hoppa upp på mattes rygg. Då kommer jag ju högre upp och kan speja över omgivningen eller så hoppar jag vidare till något jag inte annars når.

Vår art är självständig. Jag vill definitivt inte liknas vid en hund som måste lyda, nej fy katten! Människans bäste vän är katten, notera det. Vi har t.o.m. ett sjätte sinne om jag får skryta och det får jag just för att jag är katt och en katt har alla rättigheter (inifrån sett), men den som vill tillskansa sig min vänskap ska göra det på mina villkor. Därtill för att jag är senior men för den skull ska jag inte särbehandlas men jag kräver mycket respekt och omtanke, jag med min erfarenhet av livet. Jag menar det jag. Jag är också nyfiken av naturen på det som kommer i min väg och vill gärna nosa på nya tvåbenta, t.o.m. kanske tvätta dem. Accepterar du det så är du min vän, annars går jag stolt min väg, det är väl synd, så stilig som jag är?

Regel 1: Se mig.

Regel 2. Låt mig nosa på dig.

Regel 3: Acceptera mig.

Fungerar det, så finner jag mig tillrätta och spinner så nöjt, så nöjt…, både när jag blir accepterad för den jag är och för att jag accepterar dig som vän (dvs när du följt mina regler ovan och önskningar). Det är livet på en pinne det. Senior, jo då, men jag är frisk och kry och jag är full i sjutton och hittar på grejer fortfarande men kanske inte lika ofta som tidigare, vilket till stor del beror på att jag prioriterar sömnen. Likaså kan jag utan svårighet hoppa upp här och där. Jag älskar matte och husse men jag kan lura dem många gånger. De letar efter mig men jag säger ingenting, bara noterar dem i letandet men bryr mig inte. De får väl hitta mig vad det lider, tänker jag. Jag byter också ställen. Annars kommer jag när jag är hungrig och då ska matskålen vara fylld.  

Matte och jag förstår varandra, vi pratar. Hon sänker sig till min nivå, som är på en tvåårings nivå, hon pratar barnspråk med mig och jag jampratar som svar. Jag har olika läten för olika önskemål.  Kommendantlätet,   jag-vill-ha-mat-lätet,   jag-har-bajsat-lätet,   jag-vill-vara-ifred-lätet (då lägger jag tassen över huvudet),   jag-är-uttråkad-lätet,   jag-vill-gosa-lätet,   jag-vill-leka-lätet,   jag-är-frågande-lätet,    se-mig-lätet,   jag-är-tillfreds-lätet,   glad-att-se-dig-lätet,   dröm-lätet,   hjälp-mig-lätet,   mm mm.

Matte och husse är mina tjänare. Jag ger dem en speciell blick, det räcker för att de ska utföra det jag vill. Jag vill vissa stunder ha mera mat t.ex.

Jag är en katt

som ofta får fnatt.

Lägger mig aldrig platt,

försök ta mig fatt.

Jag har hört sägas att jag filosoferar. Ja, det gör jag nog. Jag är en filosofkatt. Det låter stort för mig, se hur jag sträcker på mig! Förresten, ibland tittar jag på fotografier på väggen på katter. Jag undrar nog vilka de är. Släktingar? Jag tittar på TV också. Jojomensan! Matte tittar ju på veterinärprogram och det kan vara andra djurprogram. Det är mycket intressant. D.v.s. så länge jag vill och orkar se. Jag kan ju somna efter ett tag. Fällen bl.a. är ju skön i soffan. Till att börja med när det gäller mitt TV-tittande satt jag ofta på golvet ganska nära TV och tittade upp men alltmer bekvämar jag mig i soffan eller i en fåtölj.

När matte och husse ska ta sin förmiddagsfika brukar jag sitta mellan dem. Har jag tur får jag en smakbit. Det ska absolut inte vara mycket, utan pyttelitet, för jag vill egentligen bara vara med den stunden, jag är inte där för att äta. Bara sällskapa, sen går jag till mitt. Äta ja, jag har rutiner, det är bara ibland jag faller ur ramarna och tigger och tigger. Ofta äter jag inte upp allt på en gång, jag liksom sköter min hälsa och vill inte heller väga för mycket. Det är inte bra.

Tass för mig!

Eftersom jag med mina fina tassar inte kan skriva så har min matte skrivit åt mig.